Den ena rostbiffen tar ganska lång tid på sig att få färg, den ger mycket vätska i pannan – och framförallt – den blir seg och ointressant att tugga.

När jag tuggar på köttbiten känns den platt och ointressant. Färgen i kärnan är grå och ointressant. Jag får ingen som helst smakupplevelse från den här köttbiten.

Tvärtom – när jag väl väljer att svälja köttbiten känns det som om jag nog skulle tuggat den lite till.

Den andra rostbiffen agerar totalt annorlunda. Den får snabbt en härlig stekyta under det att kuberna fortfarande är röda i kärnan. Den lilla köttsaft som tränger ut fyller köket med en välbehaglig doft av stekt kött, och frågan som uppkommer är… hur smakar det?

-Ljuvligt! Jag biter i köttärningen och köttet är så mört att det delar sig utan problem – smaken som utbreder sig i gommen ger en känsla av att det här vill jag ha mera utav.

Köttet ger såväl tuggmotstånd som en kraftig smak… och mört är det.

Att prata om nötkött är därför helt tokigt. Vill man ha en matupplevelse räcker det inte att märka det med nötkött, man måste veta vilken ras det är på djuret, och om djuret redan från början varit påtänkt för köttproduktion.

Ett djur som stått stallat hela livet för att producera mjölk kan aldrig ge samma smakupplevelse som ett djur som har fått beta fritt på gröna ängar

Vi har därför valt ut kött av bra raser som dessutom växt upp i delar av världen som har naturgivna förutsättningar för köttrasuppfödning.

/Karsten